LovelyHome&Garden

Rosor & champagne  

Ja, inte här hos mig i alla fall för det kan jag inte ens påminna mig om när det har hänt! Utan det här är titeln på en mysig låt från Lars Winnerbäcks senaste skiva, som jag har hört spelas några gånger på radion här. Han är nog en av vår tids stora rockpoeter och låten kanske kan vara något att lyssna på så här en oktobersöndag! Måste bara säga att jag mest tyckte att det lät som en vacker titel, själv är jag alldeles för jordnära för att uppskatta alltför storslagna och lyxiga gester, även om jag förstås alltid blir glad för att få blommor..

Jag vaknade tidigt här i morse igen och kanske var det blåsten och regnet som smattrade ettrigt mot rutan som väckte mig eller var det något helt annat som pockade på min uppmärksamhet, inte vet jag. Men jag lyckades somna om efter någon timme och det blev en något sen och lite seg andra start på söndagen. Jag hade inte planerat något särskilt men när solen tittade sist tittade fram vid ett, så bestämde jag mig hastigt för att dra iväg till Sandviken för en promenad. Eftersom det var osäkert hur vädret egentligen skulle utvecklas och för att det hade hunnit bli sent uppåt dagen, så låg det närmast till hands att köra dit idag. För annars så har jag ju andra stränder som jag också längtar till, fast lite länge bort. 

Det såg sen inte alls lovande ut när jag körde dit och absolut inte när jag fick syn på himlen och molnen när jag kom fram. Men det höll sig riktigt skönt och det var solsken om än lite blåsigt under hela min promenad. Vad som var lite värre, var att jag dessvärre lyckades med att få in båda fötterna under en lång vassrot, som stack upp som en ögla ur sanden och slog handlöst i marken. Jag föll raklång på den hårt packade sanden och jag är lättad nu för att jag inte bröt något. Men luften gick ur mig och jag blev faktiskt ganska mörbultad. Det tog en stund innan jag hade kommit på fötter och borstat av mig det värsta av sanden. Under tiden så såg jag lite i ögonvrån, att det kom en person en bra bit längre bort men som stannade där ända tills jag började gå. Jag sa hej, så som man brukar när man möts där på stranden och killen mumlade något som jag tror var hej och fortsatte gå och tittade liksom besvärat åt andra hållet. Jag blev faktiskt full i skratt, trots att jag hade ont överallt, för han verkade nästan tycka att det var pinsamt att jag föll. Fast det var väl ändå jag som skulle tycka i så fall, eller? Men tur i alla fall att jag inte skadade sig allvarligt, för hade jag inte rest på mig så hade han nog gått en omväg. Kanske är det ett nutidsfenomen det där att inte bry sig, i så fall föredrar jag alla gånger att vara omodern..

Om nu någon undrar, så gick jag minsann min runda färdig trots mina ömma knän och värkande händer 😉